Linux använder PCns hårdvara på ett mer effektivt sätt än MS-DOS, Windows och NT, och är därför mindre tolerant med felkonfigurerad hårdvara. Det finns några saker du kan göra innan du börjar, som minskar chanserna att du blir hindrad av sådana problem.
För det första, samla ihop alla manualer till din hårdvara -- moderkort, grafikkort, skärm, modem osv. -- och lägg dem någonstans där du lätt kan komma åt dem.
För det andra, skaffa detaljerad information om din hårdvaru-konfiguration. Ett enkelt sätt att göra detta, om du kör MS-DOS 5.0, eller högre, är att skriva ut en rapport från Microsofts diagnosticerings-verktyg msd.exe (du kan strunta i TSR, "driver", minnes-karta, miljö-strängar och operativ-versions-delarna). Bland annat garanterar detta att du får fullständig och korrekt information om ditt grafikkort och vilken sorts mus du har, vilket kan hjälpa dig, då du senare ska konfigurera X.
För det tredje, kolla upp om din maskin har några konfigurations-problem med hårdvaru-stöd, som kan leda till olösliga låsningar under Linux-installeringen.
Om det är möjligt, skaffa telefonnumret till en erfaren Linux-användare, som du kan ringa till, om du skulle hamna i en nödsituation. Nio gånger av tio kommer du inte behöva det, men det känns tryggare.
Tid till istalleringen. Det kan ta runt en timme på ett rent system, eller ett som ska konverteras till ett rent Linux-system. Eller upp till tre timmar för ett dual-boot-system (de har en mycket större tendens att krångla till det och hänga sig).
Din Linux-CD-ROM kanske kommer med installerings-hjälp, vilken kan ta
dig genom processen att skapa start-, rot- och räddnings-disketter,
med interaktion. Det kan röra sig om ett MS-DOS-installeringsprogram
(som Red Hats redhat.exe
-program) eller ett UNIX skal-program,
eller båda.
Om du har ett sådant program, och kan använda det, så bör du läsa resten av den här underavdelningen, bara för att få information. Kör programmet för att göra den faktiska installeringen -- dess skapare visste säkert mer om den specifika distributionen än jag gör, och du undviker många fel-möjligheter.
Mer detaljerad information om att skapa start- och rot-disketter finns i Linux Bootdisk HOWTO på http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/Bootdisk-HOWTO.html.
Ditt första steg blir att välja en start-diskett, vilken passar din hårdvara. Om du måste göra det för hand, så kommer du för det mesta upptäcka antingen att (a) start-disketterna på din CD-ROM heter saker som kommer hjälpa dig att välja rätt, eller (b) det finns en innehållsförteckning, i en fil i närheten, som beskriver varje diskett.
Nästa steg är att skapa disketter från start-disketten du har valt, och från rot- och räddnings-disketterna. Det är till detta du behöver MS-DOS-programmet RAWRITE.EXE.
Vidare måste du ha två eller tre high-density MS-DOS-formatterade disketter. (De måste vara av samma typ; alltså, om start-disketten är en 3.5", så måste båda disketterna vara 3.5"-diskar.) Du använder RAWRITE.EXE för att skriva start- och rot-diskarna till disketter.
Anropa det utan argument, så här:
C:\> RAWRITE
Svara på frågorna om namnen på filerna som ska skrivas, och till vilken
floppy-station de ska skrivas (som A:
). RAWRITE kommer kopiera
filen, block per block, direkt till disketten. Använd också RAWRITE till
rot-disketten (t.ex. COLOR144). När du är klar så har du två disketter:
den ena är en start-diskett, den andra är en rot-diskett. Observera att
dessa båda disketter inte längre kan läsas av MS-DOS (de är på sätt och
vis ``Linux-formatterade'' disketter).
Du kan använda dd(1)-kommandot på ett UNIX-system, för att utföra samma sak. (Till detta behöver du naturligtvis en UNIX arbetsstation med en floppy-station.) T.ex. så kan du, på en Sun arbetsstation, med floppy-stationen på enhet /dev/rfd0 använda följande kommando:
$ dd if=bare of=/dev/rfd0 obs=18k
Du måste ange en passande block-storleks-parameter (`obs'-parametern) på vissa arbetsstationer (t.ex. Sun), annars kommer det misslyckas. Om du har problem så kan man-sidan för dd(1) vara behjälplig.
Se till så att du använder oanvända, felfria disketter. Disketterna får inte innehålla några korrupta block.
Observera att du inte behöver köra Linux eller MS-DOS redan, för att kunna installera Linux. Att köra Linux eller MS-DOS gör det dock enklare att skapa start- och rot-disketterna från din CD-ROM. Om du inte har något operativ-system på din masking, så kan du använda någon annans Linux- eller MS-DOS-maskin, bara för att skapa disketterna, och sedan installera.
På de flesta använda system, så tas redan hårddisken upp av partitioner med MS-DOS, OS/2 osv. Du måste ändra storleken på dessa partitioner, för att kunna göra utrymme tillgängligt för Linux. Om du ska köra ett dual-boot-system, så är rekommenderas det starkt att du läser en eller flera av de följande mini-HOWTOna, vilket beskriver olika dual-boot-konfigurationer.
Observera: Vissa Linux-distributioner kan installeras i en katalog på din MS-DOS-partition. (Vilket skiljer sig från att installera FRÅN en MS-DOS-partition.) Istället kan du använda ``UMSDOS-filsystemet'', vilket låter dig behandla en katalog på din MS-DOS-partition som ett Linux-filsystem. På det sättet kan du undvika att partitionera om din hårddisk.
Jag rekommenderar denna metod endast om din hårddisk redan har fyra partitioner, och en om-partitionering skulle ställa till större problem än det är värt (det gör Linux långsammare, p.g.a. att filnamnen måste översättas). Eller, om du vill testa Linux, innan du partitionerar om, så är det här ett bra sätt att göra det. I de flesta fall ska du dock partitionera om, som det beskrivs här. Om du planerar att använda UMSDOS är får du klara dig på egen hand--det dokumenteras inte i detalj här. Fr.o.m. nu förutsätter vi att du INTE använder UMSDOS, och att du kommer att partitionera om.
En partition är en avdelning av hårddisken, vilken används av ett visst operativ-system. Om du bara har MS-DOS installerat, så har din hårddisk antagligen bara en partition. För att använda Linux blir du dock tvungen att partitionera om hårddisken, så att du har en partition för MS-DOs och en (eller flera) för Linux.
Det finns tre sorters partitioner: primära, utökade och logiska. För att uttrycka det enkelt, så är primära partitioner en av de fyra huvud-partitionerna på hårddisken. Men om du vill ha mer än fyra partitioner per hårddisk, så måste du skapa en utökad partition, vilken kan innehålla flera logiska partitioner. Du lagrar inte data direkt på en utökad partition--den används endast som en behållare för logiska partitioner. Data lagras endast på antingen primära eller logiska partitioner.
För att uttrycka det på ett annat sätt, så använder de flesta bara primära partitioner. Men om du behöver mer än fyra partitioner på en hårddisk, så skapar du utökade partitioner. Logiska partitioner skapas sen ovanpå den utökade partitionen, och så har du gjort det--mer än fyra partitioner på en hårddisk.
Observera att du enkelt kan installera Linux på den andra hårddisken i
ditt system (vilken kallas D:
under MS-DOS). Du anger helt enkelt
det rätta enhets-namnet då du skapar Linux-partitioner. Detta beskrivs i
detalj nedan.
Tillbaks ompartitioneringen av din hårddisk: problemet med att ändra storlek på partitioner är att det inte finns något (enkelt) sätt att göra det, utan att ta bort all data på de partitionerna. Därför är du tvungen att ta en fullständig säkerhetskopia på hela ditt system, innan du partitionerar om. För att ändra storlek på en partition, tar vi helt enkelt bort den (eller dem) och återskapar den (dem) med mindre storlekar.
Observera: Det finns en icke-destruktiv ompartitionerare för MS-DOS, som heter FIPSs. Titta på http://sunsite.unc.edu/pub/Linux/system/Install. Med FIPS, en disk-optimerare (t.ex. Norton Speed Disk) och lite tur, så kan du ändra storlek på dina MS-DOS-partitioner, utan att ta bort datan på dem. Det rekommenderas fortfarande att du tar en fullständig säkerhetskopia, innan du ger dig på detta.
Om du inte använder FIPS, så är det klassiska sättet att modifiera partitioner med programmet FDISK. T.ex., låt oss säga att du har en hårddisk på 80 meg, tillägnad MS-DOS. Du skulle vilja dela den på mitten---40 meg till MS-DOs och 40 meg till Linux. För att göra detta, kör FDISK under MS-DOS, förstör den 80-megs MS-DOS-partitionen och skapa en ny MS-DOS-partition på 40 meg, i dess ställe. Sen kan du formattera den nya partitionen och återinstallera dina MS-DOS-program från säkerhets-kopior. 40 megabytes hårddisk-utrymme är tomt. Senare skapar du Linux-partitioner, på denna oanvända del av hårddisken.
I korthet är det följande det du ska göra för att ändra storlek på MS-DOS-partitioner med FDISK:
FORMAT /S A:
FDISK.EXE
och FORMAT.COM
till denna
diskett, tillsammans med andra verktyg du behöver. (T.ex. verktyg för
att återskapa ditt system från säkerhetskopian.)C:
eller D:
).FORMAT
-kommandot.Mekanismerna som används för att partitionera om för OS/2 och andra operativ-system liknar dessa. Se dokumentationen för dessa operativ-system för detaljer.
När du har partitionerat om din hårddisk så måste du skapa Linux-partitioner. Innan jag beskriver hur du gör det, så ska vi prata lite om partitioner och filsystem under Linux.
Linux kräver åtminstone en partition, för rot-filsystemet, vilken innehåller kärnan och själva mjukvaran.
Du kan tänka på ett filsystem som en partition som är formatterad för Linux. Filsystem används för att lagra filer. Varje system måste åtminstone ha ett rot-filsystem. Många användare föredrar dock att att ha flera filsystem---ett för varje huvudsaklig del av katalog-trädet. T.ex. så kan du vilja ha ett separat filsystem för att lagra alla filer under /usr-katalogen. (Observera att framåt-lutande snedstreck används för att åtskilja kataloger under UNIX, inte bakåt-lutande, som i MS-DOS.) I det fallet har du både ett rot-filsystem och ett /usr-filsystem.
Varje filsystem behöver sin egen partition. Alltså, om du använder både rot- och /usr-filsystem, så måste du skapa två Linux-partitioner.
Vidare skapar de flesta användare en swap-partition, vilken används till det virtuella minnet. Om du har, säg, 4 megabyte minne i din maskin, och en 10-megabytes swap-partition, så anser Linux att du har 14 megabytes virtuellt minne.
När du använder swap-utrymme, så flyttar Linux oanvända minnes-"sidor" (pages) till hårddisken, vilket tillåter dig att köra flera applikationer på en gång, på ditt system. Eftersom swappning ofta är långsamt, så är det dock ingen ersättning för fysiskt RAM. Men applikationer som kräver en väldig massa minne (som t.ex. X-Window-systemet), är ofta beroende av swap-utrymme, om du inte har tillräckligt mycket fysiskt RAM.
Nästan alla Linux-användare tar till en swap-partition. Om du har 4 megabytes RAM minde så krävs en swap-partition för att installera mjukvaran. Det rekommenderas starkt att du har en swap-partition i alla fall, om du inte har väldigt mycket fysiskt RAM.
Storleken på swap-partitionen beror på hur mycket virtuellt minne du behöver. Det föreslås ofta att du ska ha minst 16 megabytes virtuellt minne totalt. Alltså, om du har 8 meg fysiskt RAM, så ska du ha en 8 megabytes swap-partition. Observera att swap-partitioner inte kan vara större än 128 megabytes stora. Om du vill ha mer än 128 meg swap, så måste du skapa flera swap-partitioner. Du kan ha upp till 16 swap-partitioner allt som allt.
Du kan hitta mer om teorin bakom swap-utrymme och hur det ska läggas upp, och om disk-partitionering i Linux Partition mini-HOWTO ( http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/mini/Partition).
Observera: det är möjligt, men lite krångligt, att dela en swap-partition mellan Linux och Windows 95 på ett dual-boot-system. För detaljer, se Linux Swap Space Mini-HOWTO, url url="http://sunsite.unc edu/LDP/HOWTO/mini/Swap-Space">.
Problem #1: Om du har en EIDE-hårddisk med en partition som är större än 504 MB så kanske din BIOS inte låter dig starta ett Linux som är installerat på den. Det här ska inte vara ett problem om du har en SCSI-controller, vilka vanligtvis har sina egna BIOS. För tekniska detaljer, se Large Disk Mini-HOWTO, http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/mini/Large-Disk.
Problem #2: Har du både IDE- och SCSI-hårddiskar? I så fall måste du se upp. Ditt BIOS kanske inte låter dig starta direkt från en SCSI-hårddisk
Förutom dina rot- och swap-partitioner, kommer du vilja skapa en eller flera partitioner för mjukvara och hem-kataloger.
Även om det är teoretiskt möjligt att köra allt från en stor partition, så är det nästan ingen som gör det. Att ha flera partitioner har flera fördelar:
Nu för tiden är hårddiskarna väldigt stora, och en bra konfiguration är att ha en liten partition (mindre än 80 med), en hyffsat stor /usr-partition (upp till 300 meg eller så) för att lagra system-mjukvaran på, och resten av ditt tillgängliga utrymme för hem-kataloger.
Du kan utveckla detta, för att passa dig. Om du kommer att köra Usenet-nyheter, t.ex., så kommer du vilja ge en partition till detta, för att se till att det inte äter upp mer hårddisk-utrymme än du vill att det ska. Eller skapa en /var-partition för e-post, nyheter och tillfälliga filer tillsammans. Men i dessa tider av väldigt billiga, väldigt stora hårddiskar, blir dessa komplikationer mindre och mindre för din första Linux-installering. Speciellt första gången är det bäst att göra allt så enkelt som möjligt.
Första steget är att starta upp från start-disketten, som du skapade I normala fall kommer du att kunna starta upp utan problem: start-prompten kommer fylla i sig själv efter 10 sekunder. Men genom att ange parametrar efter namnet på kärnan så kan du specificera diverse hårdvaru-parametrar, som din SCSI-controllers IRQ och adress, eller hårddisk-geometri, innan kärnan startas. Det här är nödvändigt om Linux t.ex. inte ser din SCSI-controller eller hårddisk-geometri.
Många BIOS-lösa SCSI-controllers kräver att du specificerar post-adress och IRQ då du startar upp. Även IBM PS/1-, ThinkPad- och ValuePoint-maskiner kan behöva detta, då de inte sparar hårddisk-geometrin i CMOS, vilket gör att du måste specificera dem då du startar upp. (Senare kommer du själv kunna konfigurera systemet, så att det själv kan kan ge dessa parametrar.
Kolla meddelandena då systemet startas. De listar och beskriver den hårdvara din Linux-installation ser. Speciellt om du har en SCSI-controller, så ska du se en listning av upptäkta SCSI-enheter. Om du ser meddelandet
SCSI: 0 hosts
så upptäcktes inte din SCSI-controller, och du måste ta reda på hur du ska tala om för kärnan var den finns.
Ditt system visar också information om upptäkta hårddisk-partitioner och enheter. Om något i denna information är felaktig, eller fattas, så måste du tvinga fram systemet att se hårdvaran.
Å andra sidan, om allt går väl och din hårdvara verkar bli sedd, så kan du hoppa till avsnittet "Ladda rot-disketten".
För att tvinga systemet att se din hårdvara, så måste du ange de korrekta parametrarna vid start-prompten, genom att använda följande syntax:
linux <parametrar...>
Det finns ett antal sådana parametrar tillgängliga; vi tar upp några av de vanligaste nedan. Moderna start-disketter ger dig ofta möjlighet att se en hjälp-sida, vilken beskriver kärn-parametrarna, innan du startar upp systemet.
linux hd=683,16,32
linux tmc8xx=0xca000,5
Observera att 0x-prefixet måste användas för alla värden som
anges i hex. Detta gäller för alla de följande alternativen.
Om du har frågor om dessa start-alternativ, läs Linux SCSI HOWTO, vilken ska finnas tillgänglig på de flesta Linux FTP-arkiv (eller från samma ställe som du fick tag på det här dokumentet ifrån). SCSI HOWTOn förklarar Linux SCSI-kompatibilitet i mycket större detalj.
Efter att du har starta start-disketten, så kommer du bli tillsagt att sätta i rot-disken (eller diskarna). Då ska du ta ut start-disketten från floppy-stationen och sätta i rot-disketten. Tryck sedan enter för att fortsätta. Du kan också bli tvungen att ladda en andra rot-diskett.
Vad som faktiskt händer är följande: start-disketten skapar ett operativ-system i miniatyr, vilket (p.g.a. att hårddisken inte är preparerad) använder en bit av ditt RAM som virtuell disk (vilken, logiskt nog, kallas en "ramdisk").
Rot-disketten laddar in en uppsättning små filer och installerings-verktyg på ramdisken, som du kommer använda för att preparera din hårddisk och installera ett Linux till den, från din CD-ROM.
Äldre Linux-varianter (inklusive Slackware) gav dig, vid den här tidpunkten, ett skal och krävde att du skulle skriva installerings-kommandon för hand, i en beskriven ordning. Detta är fortfarande möjligt, men nyare distributioner startar genom att köra ett skärm-orienterar installerings-program, vilket försöker leda dig genom de återstående stegen, och ge en massa hjälp under tiden.
Du kommer antagligen att bli erbjuden möjligheten att konfigurera X med en gång, så att installerings-programmen kan köra i grafik-läge. Om du väljer den vägen så kommer installerings-programmet att fråga dig om din mus och skärm-typ, innan själva installeringen inleds. Så fort du lyckas få Linux installerat så kommer dessa inställningar att sparas åt dig. Du kommer att kunna ställa in skärmens prestanda senare, så på det här stadiet får man nöja sig med ett vanligt 640x480 SVGA-läge.
X är inte nödvändigt för installeringen, men (förutsatt att du kan komma förbi mus- och skärm-konfigureringen) många tycker att ett grafiskt användar-gränssnitt är enklare att använda. Och du kommer vilja få igång X i alla fall, så att försöka göra det med en gång är ett naturligt steg.
Följ bara instruktionerna i programmet. Det kommer att ta dig genom de nödvändiga stegen för att preparera din hårddisk, skapa användar-konton och installera mjukvaru-paket från CD-ROMen.
I de följande under-avsnitten kommer vi att beskriva några av de svåra områdena i installerings-processon, som om vi gjorde dem för hand. Det här hjälper dig att förstå vad installations-programmet gör, och varför.
fdisk
och cfdisk
Ditt första installerings-steg, så fort rot-diskettens Linux är startat, kommer bli att skapa eller modifiera partitions-tabellen på dina hårddiskar. Även om du använda FDISK för att skapa partitioner tidigare, så kommer du behöva gå tillbaks till partitions-tabellen nu och sätta in en del Linux-specifik information i den.
För att skapa eller modifiera Linux-partitioner kommer vi använda
Linux-versionen av fdisk
-programmet, eller dess skärm-orienterade
släkting cfdisk
.
Oftast kommer installerings-programmet leta efter en redan existerande
partitions-tabell och erbjuda dig att köra fdisk
eller cfdisk
på den, åt dig. Av de två är cfdisk
definitivt enklare att använda,
med senare versioner av det är också mindre tolerant mot icke-existerande
eller korrupta partitions-tabeller.
Därför kanske du finner (speciellt om du installerar på oanvänd hårdvara)
att du kommer behöva börja med fdisk
för att ta dig till en position
som cfdisk
kan hantera. Försök köra cfdisk
; om det klagar, kör
fdisk
. (Ett bra sätt att fortsätta, om du installerar ett system med
bara Linux och cfdisk
klagar, är att använda fdisk
för att
förstöra alla existerande partitioner, och sedan köra igång cfdisk
för att modifiera den tomma tabellen.)
Några anmärkningar är tillämpliga på både fdisk
och cfdisk
. Båda
tar en parameter, vilket är namnet på hårddisken som du vill skapa
Linux-partitioner på. Hårddiskarnas enhets-namn är:
T.ex., för att skapa Linux-partitioner på den första SCSI-hårddisken på ditt system så kommer du använda (eller ditt installerings-program gör det från ett meny-val) kommandot:
cfdisk /dev/sda
Om du använder fdisk
eller cfdisk
utan parametrar, så kommer
det att anta /dev/hda.
För att skapa Linux-partitioner på den andra hårddisken på ditt system,
ange helt enkelt antingen /dev/hdb (för IDE-hårddiskar) eller
/dev/sdb (för SCSI-hårddiskar), när du kör fdisk
.
Alla dina Linux-partitioner behöver inte finnas på samma hårddisk. Du
kanske t.ex. vill skapa din rot-filsystems-partition på /dev/hda
och din swap-partition på /dev/hdb. För att göra detta behöver
du bara köra fdisk
eller cfdisk
en gång för varje hårddisk.
I Linux ges partitionerna ett namn, baserat på vilken hårddisk de finns på. T.ex. så är första partitionen på hårddisken /dev/hda /dev/hda1, den andra är /dev/hda2 osv. Om du har några logiska partitioner, så numreras de med början vid /dev/hda5, /dev/hda6 osv.
Observera: Du ska inte skapa eller ta bort partitioner för andra
operativ-system än Linux med Linux fdisk
eller cfdisk
. Alltså,
skapa inte och ta inte bort MS-DOS-partitioner med denna version av
fdisk
; använd MS-DOS version av FDISK
istället. Om du försöker
skapa MS-DOS-partitioner med Linux fdisk
, så finns det risk att
MS-DOS inte kommer känna igen dessa partitioner, och vägra att starta.
Här är ett exempel på användning av fdisk
. Här har vi en enda
MS-DOS-partition, vilken använder 61693 block på hårddisken, och resten
av den är ledig för Linux. (Under Linux är ett block 1024 bytes. 61693
block är alltså runt 61 megabytes.) Vi kommer att skapa två partitioner
för detta läro-exempel, swap och rot. Du gör nog bäst i att utvidga detta
till fyra Linux-partitioner, i linje med rekommendationerna ovan: en för
swap, en för rot-filsystemet, ett för system-mjukvara och en för
hem-kataloger.
Först använder vi "p
"-kommandot, för att visa den nuvarande
partitions-tabellen. Som du kan se så är /dev/hda1 (den första
partitionen på /dev/hda en DOS-partition om 61693 block.
Command (m for help): p
Disk /dev/hda: 16 heads, 38 sectors, 683 cylinders
Units = cylinders of 608 * 512 bytes
Device Boot Begin Start End Blocks Id System
/dev/hda1 * 1 1 203 61693 6 DOS 16-bit >=32M
Command (m for help):
Nästa steg är att använda "n
"-kommandot för att skapa en ny
partition. Linux rot-partitionen gör vi 80 meg stor.
Command (m for help): n
Command action
e extended
p primary partition (1-4)
p
Här tillfrågas vi om vi vill skapa en utökad eller en primär partition. I de flesta fall vill du använda primära partitioner, om du inte behöver mer än fyra partitioner på en hårddisk. Se avsnittet "Oartitionera om" ovan, för mer information.
Partition number (1-4): 2
First cylinder (204-683): 204
Last cylinder or +size or +sizeM or +sizeK (204-683): +80M
Den första cylinderna ska vara cylindern EFTER den sista i den föregående partitionen. I det här fallet slutade /dev/hda1 på cylinder 203, så vi startar den nya partitionen på cylinder 204.
Som du kan se, så använder vi notationen "+80M
", vilket
specificerar en partition som är 80 meg stor. På samma sätt skulle
notationen "+80K
" specificera en partition på 80 kilobytes och
"+80
" skulle specificera en partition på endast 80 bytes.
Warning: Linux cannot currently use 33090 sectors of this partition
Om du ser den här varningen så kan du ignorera den. Den finns kvar från en gammal begränsning, som gjorde att Linux filsystem endast kunde vara 64 meg stora. Med nya filsystems-typer, så gäller inte detta längre... partitioner kan nu vara upp till 4 terabytes stora.
Nästa steg är att skapa en swap-partition på 10 megabytes, /dev/hda3.
Command (m for help): n
Command action
e extended
p primary partition (1-4)
p
Partition number (1-4): 3
First cylinder (474-683): 474
Last cylinder or +size or +sizeM or +sizeK (474-683): +10M
Igen så visar vi först innehållet i partitions-tabellen. Se till att skriva ner den här informationen, speciellt storleken, i block, på varje partition. Du kommer behöva den här informationen senare.
Command (m for help): p
Disk /dev/hda: 16 heads, 38 sectors, 683 cylinders
Units = cylinders of 608 * 512 bytes
Device Boot Begin Start End Blocks Id System
/dev/hda1 * 1 1 203 61693 6 DOS 16-bit >=32M
/dev/hda2 204 204 473 82080 83 Linux native
/dev/hda3 474 474 507 10336 83 Linux native
Observera att Linux swap-partitionen (här /dev/hda3) är av
typen "Linux native". Vi måste byta typen till den rätta för
swap-partitioner, "Linux swap", så att installerings-programmet kan
känna igen den som en sådan. För att uppnå detta, använd kommandot
"t
":
Command (m for help): t
Partition number (1-4): 3
Hex code (type L to list codes): 82
Om du använder "L
" för att visa typ-koderna, så finner du att 82
är typen som motsvarar Linux swap.
För att avsluta fdisk
och spara ändringarna till partitions-tabellen
så använder du "w
"-kommandot. För att avsluta fdisk
UTAN att
spara ändringarna, använd "q
"-kommandot.
Efter att du avslutat fdisk
kanske systemet säger åt dig att starta
om, för att se till att ändringarna fick önskad effekt. Rent generellt
så finns det ingen anledning att starta om, efter att du har använt
fdisk
---moderna versioner av fdisk
och cfdisk
är
tillräckligt smarta för att kunna uppdatera partitionerna utan att starta
om.
När du har modifierat partitions-tabeller så ska dina installerings-program leta efter dem, och erbjuda dig att möjliggöra swappning, med din swap-partition. Svara ja.
(Anledningen till att denna fråga över huvud ställs, istället för att det bara görs automatisk, är att du kanske kör ett dual-boot-system och någon av dina icke-Linux-partitioner ser ut som en swap-partition.)
Nästa steg är att programmet ber dig ge Linux filsystems-namn (som /, /usr, /var, /tmp, /home, /home2 etc.) till varje icke-swap-partition som du ska använda.
Det finns bara en hård och snabb regel för detta. Det måste finnas ett rot-filsystem, vilket heter /, och man måste kunna starta från det. Du kan kalla dina andra Linux-partitioner vad du vill. Men det finns vissa konventioner om vad du ska kalla dem, vilka antagligen kommer göra ditt liv lättare sen.
Tidigare rekommenderade jag en grundläggande tre-partitionerns konfigurering, vilken inkluderade en liten rot-, en mellan-stor system-mjukvaru-partition och en stor hem-katalogs-partition. Traditionellt skulle dessa heta /, /usr och /home. Det ointuitiva "/usr"-namnet är en historisk kvarleva från tiderna då (mycket mindre) Unix-system hade system-mjukvara och användarnas hem-kataloger på en enda icke-rot-partition. En del mjukvara är fortfarande beroende av den.
Om du har mer än ett område för hem-kataloger, så är det konvention att kalla dem /home, /home2, /home3 osv. Det här kan bli aktuellt om du har två fysiska hårddiskar. På mitt personliga system, t.ex., ser det för tillfället ut så här:
Filesystem 1024-blocks Used Available Capacity Mounted on
/dev/sda1 30719 22337 6796 77% /
/dev/sda3 595663 327608 237284 58% /usr
/dev/sda4 1371370 1174 1299336 0% /home
/dev/sdb1 1000949 643108 306130 68% /home2
Den andra hårddisken (sdb1) är egentligen inte alls bara /home2; swap-partitionerna på sda och sdb visas inte här. Men du kan se att /home är en stor, ledig area på sda, och att /home2 är hem-katalogs-utrymmet å sdb.
Om du vill skapa en partition för strunt, spool, temporära filer, e-post och nyhets-filer, kalla den /var. Annars kommer du antagligen vilja skapa en /usr/var och skapa en symbolisk link, som heter /var, som pekar tillbaks på den (installerings-programmet kanske erbjuder dig att utföra detta).
Så fort du har klarat av att preparera dina partitioner, så är återstoden av installeringen nästan automatisk. Ditt installerings-program (vare sig det är EGA- eller X-baserat) kommer att leda dig genom några menyer, vilka låter dig välja vilken CD-ROM du ska installera från, vilka partitioner du vill använda osv.
Här ska vi inte gå igenom så många specifika saker av detta steg av installeringen. Det är en av de delar som skiljer sig mest år, mellan olika Linux-distributioner (tillverkarna tävlar, av tradition, om att lägga till mest här), men också den enklaste delen. Och installerings-programmen säger sig ganska mycket själv, men bra hjälp tillgänglig.
Efter att installeringen är färdig, och om allt får väl, så kommer installerings-programmet att leda dig genom några alternativ för att konfigurera ditt system, innan det för första gången ska startas från hårddisken.
LILO (vilket står för LInux LOader (Linux-laddare)) är ett program som låter dig starta Linux (och andra operativ-system, som MS-DOS) från din hårddisk.
Du kanske ges möjlighet att installera LILO på din hårddisk. Om du inte kör OS/2, svara "ja". OS/2 har speciella krav; se Speciella LILO-inställningar nedan.
Att installera LILO som din primära laddare gör en separat start-diskett onödig; istället kan du säga åt LILO, varje gång du startar om datorn, vilket operativ-system det ska starta åt dig.
Du kanske också ges chansen att skapa en "standard start-diskett", vilken du kan använda för att starta ditt nyligen installerade Linux-system. (Det här är en äldre och något mindre praktisk metod, vilken antar att du vanligtvis startar DOS, men använder start-disketten för att starta Linux.)
Till detta behöver du en tom, "high-density" MS-DOS-formatterad diskett av den sort som du kan starta med på ditt system. Sätt bara i disketten när du blir tillsagd att göra det, och en start-diskett kommer skapas. (Den här är inte densamma som installations-start-disketten, och du kan inte byta ut den ena mot den andra!)
Proceduren efter installeringen tar dig också genom flera menyer, vilka låter dig konfigurera ditt system. Detta inkluderar att specificera dina modem- och mus-enheter, samt tids-zon. Följ meny-alternativen.
Det kanske också ber dig skapa användar-konton eller att skapa ett lösenord för roots (system-administratören) konto. Detta är inte komplicerat och du kan för det mesta bara gå igenom instruktionerna som ges på skärmen.